söndag 11 september 2011

Den schizofrena svenska modellen | Näringsliv | SvD

Den schizofrena svenska modellen | Näringsliv | SvD: Den schizofrena svenska modellen
Andreas Cervenka

Analys Andreas Cervenka ANDREAS CERVENKA

8 april 2011 kl 14:31, uppdaterad: 15 april 2011 kl 16:07

Det är inte alltid lätt att hänga med i svängarna när näringslivets makthavare ska löneförhandla. I ena stunden är de kallhamrade affärsmän, i nästa konflikträdda ja-sägare i velour.

Pacta sunt servanda. Avtal ska hållas. Denna tjusiga latinska devis är så omhuldad i vissa näringslivskretsar att det inte skulle förvåna om den döljer sig som en smygtatuering under trenchcoaten på ett eller annat silverhårigt styrelseproffs. Särskilt oomkullrunkelig anses denna princip vara när det reses krav på slopade bonusar eller till och med återbetalning av pengar som kvitterats ut som ersättning för företagsbyggen som visat sig vara luftslott.

I vissa fall kan dock avtal frångås utan en sekunds tvekan. I veckan avslöjades till exempel att Sandviks sparkade vd Lars Pettersson lämnat bolaget med ett avskedspaket värt totalt 77 miljoner kronor – exakt 10 miljoner kronor mer än han hade rätt till enligt sitt redan rundhänt tilltagna anställningskontrakt. Man kan bara gissa hur resonemanget gick i styrelserummet. ”Sköna härliga gamla Lasse, inte en dag för tidigt att vi blir av med honom. Men inte ska han behöva lomma hem ensam i mörkret med sina grejer i en plastkasse. Han är ju ändå en av oss. Ge killen lite prinsesstårta, ett par presentkort och...tio extra millar!”


Handelsbanksfären, som är största ägare i Sandvik, har gjort sig känd för denna juridiskt opåkallade givmildhet till chefer som slutar. Handelsbankens förre vd Arne Mårtensson fick förutom en pension värd minst 8 miljoner om året livet ut (pacta sunt servanda!) också 10 miljoner i särskild avgångsgåva, vilket gav honom möjlighet att ägna tre år åt att lättklädd segla jorden runt.
Artikeln fortsätter...

Varje årsredovisningsäsong är det samma sak. Det är avslöjanden om bonusutbetalningar i förlustföretag, omotiverade lönehöjningar, riskfria optionsprogram, fallskärmar till vd:ar som själva har sagt upp sig och pensioner som gör att 85-åringar kan dra in dubbelt så mycket som en aktiv vd. Skandia, ABB, AMF, Electrolux, Vattenfall. Namnen varierar men fenomenet består. Det enda nya är att beloppen blir större och större.


Varför? En tolkning är att många av Sveriges så kallade styrelseproffs helt enkelt är ganska kassa förhandlare. Eller hur förklarar man att en ordförande ger en vd mer än vad han har rätt till? Genomförde han lönesamtalet med en Kalashnikov mot tinningen?

Extra märkligt blir det med tanke på att samma grupp är desto tuffare förhandlingsmotståndare i andra sammanhang.

Tio sekunders promenad från Handelsbanksfärens maktcentrum Industrivärden på Östermalm ligger Svenskt Näringslivs kontor. När facken kommer för att prata löner är de snälla styrelsefarbröderna ersatta av bistra bulldogtyper som kräver nollavtal, krisuppgörelser och säger SAMHÄLLSANSVAR med darrande stämma i var och varannan mening. Det är en taktik som fungerat ypperligt.

Redan för dryga tio år sedan uppmanade miljardären Robert Weil Sveriges kapitalister att förena sig i ett tack till alla löntagare. En titt på siffrorna tycks ge honom rätt. Sedan 1985 har reallönerna (löneökning minus inflation) för arbetare stigit med 43 procent medan motsvarande ökning av BNP är drygt 70 procent. Enligt SCB har andelen av det värde som skapas i näringslivet som gått till vinster stigit från 13 procent i början av 1980-talet till 21 procent 2005, medan lönedelen fallit från 55 till 45 procent. Stockholmsbörsen inklusive utdelningar men rensat för inflation har sedan 1987 gett en avkastning på cirka 1 400 procent. Att ersättningarna till företagsledningarna samtidigt dragit iväg är ingen hemlighet.


Det är svårt att tänka sig Svenskt Näringslivs vd Urban Bäckström kalla till presskonferens och förklara att ”enligt våra centrala avtal ska lönerna öka ett par procent, men vi arbetsgivare har kommit överens om att ge dubbelt upp i år, som tack för allt slit och lång och trogen tjänst.”

Oavsett om orsaken är skickliga näringslivsförhandlare, ansvarstagande fackföreningar eller både och så är det faktum att svenska löneökningar hållits i lagom schack de senaste årtiondena en förutsättning för att Sveriges exportmaskin kunnat tugga på i högt tempo. I en global ekonomi är allt annat ett skott i låret.

För facken dämpas lusten att frossa i lönelyft av hot om hyperinflation, arbetslöshet och konkurser. Det finns en naturligt återhållande och rationell kraft som slipar bort excesser.

Den kraften lyser med sin frånvaro i många styrelser.


Samtidigt som de är småsnåla och ansvarsfulla när villkoren för de anställda ska bestämmas verkar tungviktarna ofta förvånansvärt mjukryggade när ledningsgruppens löner ska hamras fram.

Frågan handlar inte bara om någon slags allmän moral utan framförallt om vanlig affärsmässighet. Varför vara försiktig med ägarnas resurser i det ena fallet men odisciplinerat generös i det andra? Att måttfulla direktörslöner leder till sämre resultat har ännu inte kunnat ledas i bevis.

Kanske borde Sveriges styrelser erbjudas coachkurser i förhandlingsteknik. Den första hemläxan kan bli att åtminstone inte betala mer än vad man lovat från början. Pacta sunt servanda.

– skickat med Google Verktygsfält

Inga kommentarer: