torsdag 19 januari 2012

Saknaden av det gamla Sverige – sorgen över det nya « Avpixlat

Saknaden av det gamla Sverige – sorgen över det nya « Avpixlat: Saknaden av det gamla Sverige – sorgen över det nya

INSÄNDARE Sverige är idag inte den stolta nation hon en gång var. Samhället har förändrats så radikalt under det senaste halvseklet att de flesta av oss antingen aldrig fått uppleva det gamla Sverige eller helt har glömt bort hur saker och ting faktiskt såg ut förr. Detta är historien om en av dem som varje dag längtar tillbaka till det land han växte upp i.

Historien tar sin början i våras när jag själv var och handlade på den lokala livsmedelsaffären. Vid kyldisken ser jag en äldre herre på väg mot mjölkhyllan. Utan att reflektera nämnvärt över situationen öppnar jag dörren för att underlätta handlandet för honom. Mannen stannade upp med rullatorn och tittade upp emot mig och tackade så hjärtligt. Jag ser en så enkel gest som något helt självklart när man ser en annan människa i behov av hjälp att jag påtalade att det var absolut inget att tacka för. ”För mig betyder det mycket att du stannade till och hjälpte mig utan att jag behövde be om det” sa han, varpå jag antog att det var ett helt normalt agerande av en ungdom. Efter ett par minuters trevligt samtal avslutade han med att han önskade att dagens ungdom var mer som mig.

En tidig morgon i augusti när jag är på väg för att hälsa på min morfar vid hans grav ser jag en propert klädd äldre herre, vid den i övrigt folktomma kyrkogården, som sitter på sin rullator invid en gravsten. När jag kommer närmare vänder han sig om och hans nedstämda blick lyser genast upp. Det är som ni förstår den äldre herren från livsmedelsaffären och han känner ögonblickligen igen mig. Det visade sig att det lilla jag gjorde för honom vid kyldisken tydligen inte var en handling som var och varannan ungdom företog sig. Jag visste inte riktigt om jag skulle känna stolthet över mitt, i hans tycke, ädla handlande eller skam över dagens ungdom, som inte förmår hjälpa en svag man på ålderns höst.

I närmare två timmar stod vi och samtalade invid hans, sedan knappt tjugo år bortgångna, hustru. Jag är inte den som gråter i vanliga fall men den här gången kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Han berättade om sin lyckliga uppväxt, en uppväxt som förvisso var hård och kärv, men den gemenskap han berättade om som fanns i samhället då skulle jag offrat all rikedom för. Det var inte bara gemenskapen och det starka kamratskapet samhällsmedborgare emellan som berörde mig djupt. Även hur man inom familj och släkt såg om varandra kändes väldigt behjärtansvärt.

Han uttryckte vid flera tillfällen sin djupaste sorg och förtvivlan över hur samhället degenererats. Han kände inte igen sig i sitt Sverige. Jag skriver hans Sverige för jag anser att Sverige tillhör honom och hans likar – de som slitit ont sedan folkskolans slut, offrat flera år av sitt liv i rikets tjänst under beredskapsåren och fortsatt på fabriken till sin 65-årsdag. Idag är han dock glömd av alla. Sin livskamrat, med vilken han inte fick några barn, förlorade han under 90-talets början och alla hans forna kamrater är sedan länge borta. Det arbete han plikttroget utförde på fabriken är det heller ingen som tackar honom för idag. Han berättade att han såg fram emot den dagen då han åter får vara tillsammans med sin saknade hustru, sin hulda mor och trofaste far, samt sin tillgivne kamrat, med vilken de starkaste vänskapsbanden knöts.

Desto längre samtalet fortlöpte desto mer förstod jag hans önskan, att den tid han har kvar inte skall bli långvarig. De upplevelser som den äldre herren delade med sig av från senare år var helt väsenskilda från vad han upplevde i sin egen ungdom. Han berättade att han kände sig osynlig i samhället, det var ingen som la någon notis om en äldre herre som honom. Telefonen hade så gott som helt slutat ringa, med undantag av något enstaka samtal runt jul. Jag har förmodligen aldrig träffat en ensammare människa tidigare. Med sin hustru hade han tidigare delat alla fina stunder, varje dag sedan de hade träffats i slutet av 40-talet hade varit en ren fröjd med henne, sen hon försvann fanns bara minnena kvar. En gång i veckan åkte han med färdtjänsten till kyrkogården för att få minnas äldre tiders skratt och livsglädje.

Män av detta virke, som genom hela livet sporrats av ädla ideal och med en tro på livets högsta värden, är idag ett alltför sällsynt inslag. De värderingar han växte upp med hade inte rubbats en tum, trots den förhärskade politiska korrektheten som legat som ett tungt moln över samhällsdebatten alltsedan Frankfurtskolans idéer fick fotfäste här. Detta var en man som under inga omständigheter skämdes för sin historia och bakgrund. Han visade starka känslor när han berättade om den samhällsomvälvning han upplevt. På TV-nyheterna, på radion och i tidningarna blev han, om än inte personligen, förödmjukad genom epitet som rasist, xenofob, islamofob, reaktionär, ja listan kan göras lång. Det relevanta i sammanhanget är att det inte är han som har förändrats, det är samhället. Som han själv sa, ”i det nya Sverige bör man vara arab eller afrikan, ja allra helst muslim på det, är man svensk bör man helst vara kulturmarxist eller åtminstone grovt feminiserad av allt genustrams. Jag som vit, kristen, äldre svensk man väcker inga sympatier”.

Jag såg på honom hur mycket han längtade tillbaka till tiden innan massinvandringen och tiden innan ungdomskulturen färgades av dekadens och allehanda perversioner. Han berättade vidare om den tillgivne vännen, med vilken han växt upp och delat de finaste av minnen. Det var över 65 år sedan kamraten miste livet, men minnena var lika levande som om de hade setts igår. Den äldre herren berättade om det vemod som gjorde sig påmint varje gång han gick iväg för att handla förnödenheter eller uträtta andra ärenden. Jag utläste mellan raderna att han förmodligen hade varit lika nedstämd om de horder av asiatiska och afrikanska män och kvinnor, han tvingades bevittna när han var ute, samtliga hade haft ett förvärvsarbete, varit laglydiga och inte ställt en aldrig sinande ström av krav på det svenska folket. Han var förvisso ingen välsituerad man, pensionen räckte med nöd och näppe från månad till månad, men även om Mauds nybyggare samtliga hade åkt upp till Kiruna och Malmberget och brutit malm, och den gamle mannen därigenom åtminstone fått en skälig levnadsnivå efter nästan 50 års tungt arbete, hade han ändå inte velat se den svenska ungdomen bytas ut mot främmande folkslag. Kamraten, vars plikttrogenhet och tapperhet han aldrig kommer glömma, varnade honom redan tidigt 40-tal för den här utvecklingen. Visserligen inte för en massinvandring, men för en depraverad samhällsutveckling där perversion och dekadens skulle genomsyra allt i samhället. Kamraten såg det således som sin plikt och skyldighet att förhindra att bolsjevismen nådde hans hustru och deras tre små barn hemma i Sverige och fick därför betala det högsta priset genom att aldrig mer återse sin älskade hustru och de små. Hade det inte varit för alla de lyckliga åren med sin hustru hade den äldre herren mer än gärna gått samma öde till mötes i den bistra finska kylan, bara han sluppit se vad hans Sverige förvandlats till.

Jag skulle utan att tveka kalla den äldre herren för en ädel och ytterst snäll och godhjärtad medmänniska. Inte desto mindre visade han prov på ett infernaliskt ursinne när han kom in på vår nuvarande statsminister som han kallade ”Renfield”, med anspelning på den på mentalsjukhus intagne patient som skildras i Bram Stockers klassiska roman Dracula. Det är min övertygelse att ni som läser denna lilla berättelse delar både min och den gamle mannens åsikt att vår statsminister rent ut sagt ger blanka fan i landets äldre, trots alla deras välgärningar i yngre dagar. Denna ilska kan bäst konkretiseras genom en sorglig händelse som inträffade för något år sedan. Den gamle mannen hade precis varit och handlat och var på väg hemåt med sin rullator. Sin plånbok hade han liggandes bredvid matkassen i korgen längst fram på rullatorn. Ett gäng på ett halvdussin eller så invandrade yngre förmågor går då förbi och får syn på plånboken. Utan minsta tillstymmelse till samvetskval plockar en av dem fräckt upp plånboken och tar ur det lilla som fanns i den. Han ber snällt om att åtminstone få tillbaka själva plånboken vari han förvarade ett äldre fotografi av sig själv och sin hustru. Helt utan skrupler river då en av killarna sönder det fotografi den gamle mannen hållit så kärt. Både när det skedde och när han återberättade det föll han i tårar och skrek ”fähundar” till dem. Som om inte förnedringen var slut där hällde
nybyggarna även ut den mjölkförpackning han precis hade handlat.

Förnedringen och skammen han kände när han stod där på gatan och med sin krokiga rygg höll hårt om sin rullator visste inga gränser. Att få se sin käraste ägodel, ett fotografi på sig själv och sin blivande hustru, skrattandes i ungdomens dagar, rivas i småbitar mitt framför ögonen på honom, gjorde mig så beklämd och ledsen. Och den äldre herren som alltid levt så sparsamt fick se hur invandrarna skrattade för fullt medan mjölken rann ur förpackningen. ”Hade det hänt i min ungdom hade de alla fått sig en rejäl omgång” sa han tårögd och det tvivlar jag inte en sekund på.

I sin ungdom på fabriken hade den äldre herren längtat efter dagen då han för sista gången fick tvätta av sig sotet och att få göra det sista skiftet vid den maskin han så länge hatat. Idag när han såg tillbaka på ett långt liv hade han insett att den bästa tiden var då svetten rann och sotet klibbade. Han önskade att han åter skulle höra visslan från fabriken, få ta på sig den gamla mössan och åter få sätta sin fot där. Kvar på platsen för fabriken finns idag blott minnena från en svunnen tid – en tid som många av er drömmer tillbaka till och som jag själv av hela mitt hjärta önskar att jag överhuvudtaget hade fått uppleva. Jag är själv född och uppväxt i det mångkulturella Sverige, men aldrig, aldrig i min själ
att jag kommer omfamna det dekadenta tidevarv jag haft oturen att födas in i.

Det jag ville förmedla med denna historia är hur de äldre i vårt samhälle känner inför det Sverige av idag. Jag uppmanar alla ungdomar att hjälpa en äldre människa med mjölken, i motsats till de invandrade ungdomarna som endast förmådde hälla ut den.

Jag är under alla omständigheter tacksam och glad att jag fick ta del av den äldre herrens levnadshistoria. Detta var sannerligen – som Britta Svensson hade uttryckt det – ett möte mellan människor.

Ungdom som drömmer om det Sverige han själv aldrig fått uppleva
Print Friendly
Share
2012-01-19, 11:03 (uppdaterat 2012-01-19, 11:03) | Kategori(er): Insändare

4
Disqus

Gilla
Dislike
and 14 others liked this.

Skriv en ny kommentar
Logga ut
@setovis
99 kommentarer 1105 gillar received
Dela på
Visar 24 kommentarer
Sortera efter: Prenumerera via e-post Prenumerera via RSS
Realtidsuppdatering är aktiverad. (Pausa)
11 new comments were just posted. Visa


guestling 17 minuter sedan
Jag är så himla gammal att jag kommer ihåg hur Sverige var när Sverige var svenskt. När jag gick i skolan fanns det inte en enda invandrare. Inte i någon klass. Inte ens någon finländare. Fast finnar räknade vi inte som invandrare så det hade liksom inte gjort någonting. Sverige var ett paradis jämfört med idag. Visst, det blev bråk och det blev slagsmål. Men inga knivar eller andra vapen och man sparkade inte på den som låg. Det var så herderligt att man slog inte tjejer, man slog inte någon som var mindre och man slog inte någon som hade glasögon. Fånigt kanske en del tycker idag men så hade vi det.

Man kunde gåt ut på kvällarna utan att riskera att åka på stryk. Misshandel var extremt ovanligt. Man kunde drälla inne i stan till sent fram på nätterna utan att behöva vara rädd. Tjejerna behövde inte vara rädda de heller.

Sedan kom Olof Palme till makten 1969 och efter 1974 påbörjades det som så småningom skulle sluta i denna gräshoppsvärm av invandrare som vi ser välla in över sveriges land. Jag skrev inte välla in över sveriges gränser för det finns inga gränser.

Det var bättre förr. Allvarligt, det var bättre. Sverige blir aldrig vad det en gång varit. Ska Sverige åter bli ett vackert och fint land att bo i måst Sverige deportera en miljon invandrare tillbaka där dom kom från.

Jag kan i alla fall tänka tillbaka på den lyckliga tid som varit. Det kan ingen ta ifrån mig.
17 people gillar det här.

Etniskt_handikappad 35 minuter sedan
Usch, det är så hemst att läsa att jag faller i tårar.

Under tiden skanderar våra politiker att "nisse ska vakna"
Att det gamla Sverige aldrig kommer tillbaka, att vi måste integrera oss i det ...nya...

Usch
11 people gillar det här.

BitteJ 14 minuter sedan
vacker och tänkvärd historia, jag undrar om våra politiker faktiskt förstår hur illa "man" mår i hela situationen. jag hör väl till den något yngre generationen som faktiskt upplevde det positiva i det svenska samhället från 60 talet och framåt, men när jag nu ser hur mina föräldrar behandlas och hur vi som är sjuka fullständigt tappat allt värde till förmån för våra nyanlända så kan man inte annat än gråtande längta tillbaka till de "ljuva 60-talet" där alla hade ett värde och ett jobb oavsett hur slitit det än var.
7 people gillar det här.

farbror bosse 25 minuter sedan
Tack för den fina berättelsen, man kan ju undra om inte dom flesta äldre som blir utsatta för rån och förnedring av våra kära nysvenskar och rånarligor som rör sig fritt över våra gränser känner sig på samma sätt som denne herre. Jag blir inte annat än besviken och ledsen över hur vårt Sverige har blivit.

Hur ska vi tillsammans kunna vända den här nedåtgående samhälles nedbrytande politiken som förs i Sverige, jag röstar i alla fall rätt och berättar för dom i min närhet hur Sverige ser ut idag och hoppas på att dom tar sitt förnuft till fånga.

Tillsammans är vi starka!
7 people gillar det här.

Johan Skog 26 minuter sedan
Denna läsning gjorde mej sorgsen, får mej att tänka på de Brittiska veteranerna som frågar sej vad de slogs för i andra världskriget och om det inte varit bättre om tyskarna segrat.

6 people gillar det här.

Nostalgikern 20 minuter sedan
Jag skrev ett liknande inlägg häromdagen då jag jämförde det gamla trygga Sverige med dagens avart. Men slutsatsen måste ju vara att många föredrar det Sverige vi har i dag. Man hör ju så lite protester.
Eller har man bara helt enkelt givit upp?
5 people gillar det här.

Borgaren 22 minuter sedan
Svenskarna, genom att tro på sina korrumperade och förljugna
politiker, och genom sina vilseledda usla
och val förintat sig själva. - Sätt
såcialdemokraterna högst på fiendelistan! Man kan bara fantisera om hur Sverige hade sett
ut om inte den här - vad var det nu han hette
- palme, hade fått sitt tryne in i
den offentliga svinhon.
5 people gillar det här.

swebyggare 30 minuter sedan
Det enda folkslag i värden som hatar sig själva och är kulturlöst på grund av ensidig politik och vänstervriden media samt dess kulturyttringar.
5 people gillar det här.

Tony Hårding 21 minuter sedan
Sverige är bara ursprunget från barbarer enligt landsförrädaren Reinfeldt (Quisling)
3 people gillar det här.

WHALID RAZWAD 26 minuter sedan
Uchh, det låter så sorgligt, men det är känd faktum att Sverige har ingen kultur utom Middsommar och kötbullar !



Svenka män är så maktlösa att de givit kvinnorna rätt att bestämma över
alla samhälls frågor. Det är så att era festande berusade kvinnor som
ibland blir sexullt ofredande i mitten av natten i taxibilar skappade
det nya Sverige. Det är era rena kvinnor som behöver oss invandrare hit i
Sverige !



3 people gillar det här.

Tony Hårding 19 minuter sedan som svar till WHALID RAZWAD
Troll vik undan .
5 people gillar det här.

Flaxman 22 minuter sedan som svar till WHALID RAZWAD
Hur menar du att kvinnor bestämmer över alla samhällets frågor?
1 person gillar det här.

Lars_Torstensson 15 minuter sedan som svar till Flaxman
Han menar ingenting. Han kommer från skogen. Troll kallas de i svensk folkmun.
5 people gillar det här.

WHALID RAZWAD 11 minuter sedan som svar till Lars_Torstensson
ingen troll kompis, jag säger sanningen. . . alla mina vänner också jag, vi alla har vita "flickvänner" kk . Om du går på vilken som helst dagis du ska se fler utlänningar än inlänningar . . . så du kan väl lida i din sorg !

den gamla Sverige förblir gammal och aldrig kommer tillbaka !

Puss till din syster !
1 person gillar det här.

Flaxman 6 minuter sedan som svar till WHALID RAZWAD
Det är bra att du förstått att vi har yttrandefrihet i Sverige. Nu får du jobba på nästa steg: Att använda den förnuftigt.
1 person gillar det här.

swebyggare 2 minuter sedan som svar till Flaxman
Det med förnuft kan bli problem. det kanske saknas.

Misslyckande Top 10 10 minuter sedan
Nån som vill se helheten?

1968: Invanringen regleras

1975: Invandringens riktlinjer

2011: Fakta

http://4misslyckande.wordpress...

Integrationsmisslyckande 1980-2011

http://9misslyckande.wordpress...

När ska vi få se debatt om detta i riksdagen?
2 people gillar det här.

67-åring 1 minut sedan
En mycket välskriven berättelse, om ett levnadsöde som det säkert finns gott om i "vårt"
land. Jag minns själv den fina tid på 50 och 60-talet då Sverige fortfarande var ett fint land
att leva i. Visserligen var det knapert många gånger, men överfall och rån av gamla människor
hörde man inte talas om. Skjutningar på öppen gata förerkom bara i utlandet. Sverige var
verkligen ett fint land, under några årtionden, innan "dekadansen" slog klorna i folket.
1 person gillar det här.

NakenKejsare 2 minuter sedan

– skickat med Google Verktygsfält

1 kommentar:

chief karlsson sa...

Mycket välskriven och pedagogisk betraktelse!
Påminner i tendensen i hög grad om de hjälteepos från Folkrepubliken Kina som via Svensk-Kinesiska Föreningen nådde oss på 70-talet.
Påminner också i tendensen om de filmer av Leni Riefenstahl som via Joseph Goebbel´s Propaganda-ministerium nådde Sverige på 30-talet.

Enligt min åsikt...och jag talar då om åsikt och ingenting annat...så verkar den tyvärr för bra för att vara sann!

Men naturligtvis delar jag synen på immigrationspolitikken såsom varande fördärvlig för landet och Islam såsom varande ett dödligt hot mot hela vår civilisation...Och de flesta journalister såsom varande nyttiga idioter.