Den frispråkige prästen slår till igen « Avpixlat

Den frispråkige prästen slår till igen « Avpixlat: Den frispråkige prästen slår till igen

KYRKAN & MÅNGKULTUREN Svenska kyrkan är en kyrka som alltmer sviker sitt kristna arv, och inte minst sitt folk. Det finns dock undantag – Helena Edlund, präst, som begåvats med egna tankar och funderingar kring världen runt omkring oss. Idag publicerar hon en, i sammanhanget, osedvanligt frispråkig och rättfram artikel i Kyrkans tidning med titeln “Konsten att tysta en präst”, som ett led i en pågående debatt. Detta är dock inte första alstret från Edlund, tidigare har hon även författat artiklarna “Kyrkans identitet offras på korrekthetens altare” och uppföljaren “När blev den kristna identiteten provocerande?“.

Får en präst i Svenska kyrkan tycka olika? Svaret är i många fall nej. Den som vågar ifrågasätta de politiskt korrekta åsikterna, får bereda sig på att schavotteras. Senast i raden är Annika Borg.

Domprosten Anna-Karin Hammar har uttryckt sin ”oro” över prästen Annika Borg som vågat sig på att dels förespråka ett svenskt förbud för omskärelse av pojkar, dels förespråka ett samhälle där mänskliga rättigheter måste gå före religiösa dogmer. Ingen ska, med religionsfriheten som vapen, kunna kräva särlagstiftningar eller undantag.

Ursäkta mig, men vad är provocerande med detta? Är det inte självklarheter Annika Borg säger?

Den kristna kyrkan har aldrig varit, och bör inte vara, en mångreligiös intresseförening där det ena är så gott som det andra. Låt andra samfund advokera sina åsikter. Det är inte en uppgift för Svenska kyrkan att företräda andra religioners intressen.

Som kristna borde vi istället missionera vår egen tro. Det kan till exempel vara att kompromisslöst företräda den kristna grundprincipen om alla människors lika värde i allmänhet och barns rätt i synnerhet. Alltså borde det inte vara möjligt för kyrkan att propagera vare sig för omskärelse av barn eller för ett samhälle som tillåter avsteg från svensk lagstiftning.

Anna-Karin Hammar menar dessutom att kritiken mot omskärelse är ”ett kamprop mot judisk och muslimsk existens i Sverige”. Hammar anser vidare att man måste ”sätta ner foten mot bristande respekt för religionsfrihet och för barns mångbottnade behov av både tillhörighet och integritet”.

Hur Anna-Karin Hammar kan komma till slutsatsen att kritiken ifrågasätter någons existens övergår mitt förstånd, så det lämnar jag därhän.

Religionsfriheten i all ära, men den rättfärdigar inte onödiga kirurgiska ingrepp på barn. Eftersom det lilla barnet inte kan ta ställning till vare sig den egna omskärelsen eller sin religiösa identitet, handlar det dessutom inte om att tillfredsställa barnets behov, utan förälderns. Huruvida omskärelse är att respektera barnets integritet, går väl också att diskutera.

Vad händer förresten om vi tar det ett steg längre? Om omskärelse av pojkar ska tillåtas med hänsyn till religionsfriheten, är det då inte fullt tänkbart för kyrkan att acceptera månggifte, äktenskap med barn och dödsstraff för homosexuella? Allt med hänvisning till religionsfriheten?

Egentligen är ifrågasättandet av Annika Borg föga förvånande. Så snart någon inom Svenska kyrkans organisation vågar ifrågasätta, sätter processen igång för att inkompetensförklara och tysta. De vanligaste är att stämpla personen i fråga som rasist, islamofob, främlingsfientlig eller, för den delen, som anhängare av ett visst riksdagsparti.

Mest skrämmande är ändå hur kyrkans företrädare behandlar sina underställda kollegor. Faiblessen för vuxenmobbing är vida känd, och hittills har det fungerat ganska bra. Präster runt om i landet är livrädda för att uttala sig kritiskt eller gå emot strömmen. Straffet blir hårt, samtidigt som räkningarna måste betalas och maten stå på bordet. Signalen till prästerna blir, för den som läser mellan raderna, att kan Annika Borg bli ett fall för domkapitlet på grund av dessa uttalanden, så kan vilken präst som helst hamna i samma situation. Alltså håller man tyst.

Svenska kyrkan skulle förmodligen må bättre av att ägna energin åt mer konstruktiva frågor än att tysta oliktänkande och hota med domkapitlet. Exempelvis kan den ju fundera över om kyrkan ska vara kristen eller mångreligiös och över hur man behandlar sina anställda? Eller ännu viktigare – vad som händer när alla som nu är tysta inte längre förmår vara det?

Helena Edlund
Präst i Svenska kyrkan

– skickat med Google Verktygsfält