Makteliten har misslyckats

Text: Anne-Marie Pålsson är docent i nationalekonomi vid Lunds universitet.
Publicerad 5 december 2012 4.00 Uppdaterad 5 december 2012 4.00
Större eller mindre text Share on email Share on print

Gästkrönika.

1999 gav Timbro ut en bok som borde vara obligatorisk läsning för alla politiskt intresserade, Offentliga lögner och privata sanningar, skriven av den amerikanske ekonomiprofessorn Timur Kuran.

Kuran utvecklar en teori för hur uppfattningar och synsätt, dikterade av makteliten, kan överleva länge trots att de går på tvärs mot medborgarnas uppfattning. Maktelitens kontroll över människornas tankar är väl dokumenterad i totalitära stater. Men även i demokratiska samhällen, som hyllar yttrandefrihet och fri åsiktsbildning, kan ett slags outtalat åsiktsförbud uppstå.

Detta förklarar Kuran med att medborgarna avstår från att kritisera den offentliga uppfattningen av rädsla för att bli bestraffad på olika sätt: utfrusen ur den sociala gemenskapen, bli betraktad som ”av sämre sort”, att se uppdrag gå till andra och karriären skjuten i sank.

Ibland kan förvanskningen av det privata synsättet till och med gå så långt att medborgarna ger sitt aktiva stöd till en uppfattning som de i grunden inte alls delar.

Mörkläggningen av den egna uppfattningen pågår ända till dess att det uppfattas som riskfritt att tycka något. Det tar ibland lång tid och omsvängningen sker inte av sig själv. För detta krävs en oväntad händelse som ändrar spelplanen. Är avståndet mellan den privata och den offentligt påbjudna uppfattningen stor kan reaktionen då bli kraftig.

Är det kanske ett sådant opinionsskifte som inträffat i den svenska politiken. Sedan Sverigedemokraterna valdes in i riksdagen 2010, verkar alla försök att tysta partiet ha misslyckats. Strategin att frysa ut partiet gick inte så bra. Samma sak kan sägas om senare tids avslöjanden i tidningarna om fylla, kränkande uttalanden, järnrör med mera. Tvärtom, med Jimmie Åkessons strategi att kasta ut partimedlemmar som agerat i strid med beslutet att införa nolltolerans, verkar väljarstödet istället ha ökat.

Populära förklaringar till varför så är fallet sträcker sig från att etablissemanget har pratat för mycket med SD till att ha pratat för lite.

Men det finns en annan förklaring. Kanske är det så att SD efter valframgången brutit den offentliga uppfattningen om den svenska invandringspolitikens förtjänster. Det har nu blivit ”tillåtet” att prata om den misslyckade integrationspolitiken.

Det råder ingen tvekan om att frågan engagerar många och att misstron mot det offentliga synsättet är stort på sina håll. Det beror förmodligen på att de etablerade partierna lagt mera energi på att förklara att Sverige är och skall vara ett öppet och tolerant land än på hur de nyanlända skall integreras i Sverige och på den svenska arbetsmarknaden.

SD har sitt svar på hur det skall ske. Bra eller dåligt – om det råder det delade meningar – men ett svar är det i varje fall. Skall vi tro på Kurans teori är risken därför stor att stödet för SD fortsätter att öka fram till dess att de etablerade partierna ger ett svar på frågan om integrationen som väljarna uppfattar som trovärdigt.